Godmorgon!
Den överviktiga igelkotten George måste banta ja så lyder artikeln på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1251647.ab, Ja så nu är ett av våra världsproblem en igelkott som är tjock. Det är lite hemskt att det uppmärksammas ändå... ja menar det finns ju så otroligt mycket annat men ja ja.
Läste ut min bok i går Anna, min älskade
Får +++ av 5
För Anna blir beskedet cancer. Vid 29 års ålder, mitt uppe i jobb, förhållande, vardag, fest, livet - livmoderhalscancer. Det blir naturligtvis ett kometnedslag i tillvaron, en kroppens självmordsbomb som kreverar mitt i den stockholmska sommaridyllen. Överlevnad
schanserna uppges vara två på tre och den stundande operationen riskerar dessutom att göra Anna infertil.Vid Annas sida står sambon Marcus, tillika bokens berättarröst, och detta handlar minst lika mycket om hans reaktioner på katastrofen som Annas. Han försöker spåra sina egna vägar för att hantera situationen så gott han kan, som ett register på överlevnadstrategier vänder han sig inåt, utåt, super sig full, försöker vara det stöd han kan vara och finna sin roll i ett skadeskjutet förhållande.För det som till en början är en premiss på liv och död, utvecklar sig efter hand till huruvida de ska kunna skaffa barn eller inte. Operationen och en tuff tur strålbehandling ser ut att knäcka cancern och fokus flyttas över till framtiden. Hur ska deras förhållande leva vidare utan barn? Pallar det för saknaden efter något som kanske legat som en outtalad överenskommelse längs medelparets levandsbana: passion, lägenhet, villa, bil och ... barn.Magnus Utvik har i "Anna, min älskade" till delar skrivit en självbiografisk roman. Det hör inte riktigt till vanligheterna att en som drabbats av cancer (även anhöriga drabbas) väljer den rent fiktionära utvägen; ofta dyker dessa vittnesmål upp som dagböcker eller rent biografiska skildringar. Därför kan det kännas modigt att ge sig på ett så här komplicerat ämne med prosatexten som verktyg. Risken är ju uppenbar - eftersom ämnet just är så fundamentalt livsavgörande, så för den oinvigde så ofattbart, så iskallt skrämmande - att det blir alltför personligt och i slutänden ointressant.Men Utvik klarar det med sin kunnighet inom skrivaryrket. Visst kan dialogen kännas lite torftig ibland, visst kan jag opponera mig mot deras ovilja att adoptera, visst kunde boken varit aningen längre för att verkligen ta tag i ämnet. Men den ger på sina bästa ställen en klar inblick i alla hårda villkor som livet ställer i vägen för Anna och Marcus.
schanserna uppges vara två på tre och den stundande operationen riskerar dessutom att göra Anna infertil.Vid Annas sida står sambon Marcus, tillika bokens berättarröst, och detta handlar minst lika mycket om hans reaktioner på katastrofen som Annas. Han försöker spåra sina egna vägar för att hantera situationen så gott han kan, som ett register på överlevnadstrategier vänder han sig inåt, utåt, super sig full, försöker vara det stöd han kan vara och finna sin roll i ett skadeskjutet förhållande.För det som till en början är en premiss på liv och död, utvecklar sig efter hand till huruvida de ska kunna skaffa barn eller inte. Operationen och en tuff tur strålbehandling ser ut att knäcka cancern och fokus flyttas över till framtiden. Hur ska deras förhållande leva vidare utan barn? Pallar det för saknaden efter något som kanske legat som en outtalad överenskommelse längs medelparets levandsbana: passion, lägenhet, villa, bil och ... barn.Magnus Utvik har i "Anna, min älskade" till delar skrivit en självbiografisk roman. Det hör inte riktigt till vanligheterna att en som drabbats av cancer (även anhöriga drabbas) väljer den rent fiktionära utvägen; ofta dyker dessa vittnesmål upp som dagböcker eller rent biografiska skildringar. Därför kan det kännas modigt att ge sig på ett så här komplicerat ämne med prosatexten som verktyg. Risken är ju uppenbar - eftersom ämnet just är så fundamentalt livsavgörande, så för den oinvigde så ofattbart, så iskallt skrämmande - att det blir alltför personligt och i slutänden ointressant.Men Utvik klarar det med sin kunnighet inom skrivaryrket. Visst kan dialogen kännas lite torftig ibland, visst kan jag opponera mig mot deras ovilja att adoptera, visst kunde boken varit aningen längre för att verkligen ta tag i ämnet. Men den ger på sina bästa ställen en klar inblick i alla hårda villkor som livet ställer i vägen för Anna och Marcus.En bra ok, jag grät faktiskt, jag tycker ALLA ska läsa den, det är lagom lång.Här kan ni läsa en artikel om dom två hur dom har det i dag
Så läs den:-)
I dag är jag ledig i morgon, i helgen jobbar jag, så ska vila upp mig & dricka te i dag. Problemet när jag nu har varit förkyld är bara min bihålor, som gör att jag får ont i huvudet. Är detta ett tecken på att jag blivit gammal eller använt för mycket nässpray????? , nässpray kan jag bara använda extremt lite av annars får det motsatt effekt. Är skit less...
Vill träna och vara pigg.
Godmorgon
2 kommentarer:
Jag tror att din Detoxvecka ställer till det för dig...om du plötsligt slutar dricka kaffe bidrar det till huvudvärk./Slinkan
Ja kanske tur att jag bröt den i går då:-) Kram Frida
Skicka en kommentar